jag hade tidigare en annan blogg här på ratata som mest handlade om min barndom och annat skit som pågått i mitt liv, den har delar som jag kanske inte vill dela sådär med alla men en liten del kan jag dela.
18 MAJ 2010,
the story of my life part 1
"jag är från et sk söndrigt hem... jag är min mammas och pappas enda gemensamma barn. alkohålen spelade en stor roll när de for på skilda vägar när jag var ca 2 (kankse, minns inte) de drack båda massor och bläv redan då väldigt våldsamma i fyllan..min pappa flyttade bort och skaffade med tiden ny kvinna och barn... jag bodde då hos min mamma hon träffade också såsmåning om en annan man och då jag var 6 fick jag mitt första syskon... snart efter kom min andra lillasyster. vår relation har inte altid varit så varm men nu på äldre dagar har vi börjat förstå varann bättre. nå då min mamma då hadde träffat denna nya man fick jag stanna mycket med devärse barnvakter och bodde också en stor del av tiden hos min mommo och mofa. av min tidiga barndom minns jag inte så mycket... mest från mommos o mofas. då jag bläv lite eldre bodde jag igen hos min mamma, då drack hon ennu mer och hadde bestämt sej att hon hadde nya barn som var viktigare för henne... så jag fick alltid skulden för allt, det vankades stryk varje gång man gjorde något fel, än av mamma än av hennes nya man.och att få nogo nya saker eller kläder var det inte ens tal om...
mommo skötte om att jag ens alltid ibland fick nogot nytt och kiva..jag rymmde hemmifrån, stal pängar och ljög så mycket jag hann. nå senn gick tiden och jag fick äntligen tillräckligt...av att bli misshandlad psykiskt och fysiskt...
jag rymde igen ... och i samma väva då jag var på rymmen fick min mofa hjrtättack... vilket enligt min mamma var mitt fel ( det har hon sagt också många gånger på senare år då det blivit strid) jag fortsatte rymma och om en tid flyttade jag av eget initsiativ till ett ungdomshem. där var det inte heller lätt i början gjorde man inte som man skulle fick man stryk av de andra ungarna, min defens var att rymma, och då bläv det ju bara ännu värre...
tiden gick och jag bläv mer o mer deppad och sökte mej till fel sort sälskap, drack o festade och solan smakade inte... jag bläv intagen på barn och ungdomspsykiatriska avdelningen i h. fors, det tyckte jag inget vidare om i början, men fick med tiden en hrlig terapeut och börja på nytt i en liten skola, med minimala grupper.... visst fanns där en massa accosiala människor att vara med, men jag skärpte mej med tiden. livet började se ljusare ut"
utag ur den andra bloggen från 2010, kom att tänka på dethär med mina föräldrars alkohålmissbruk iopm att jag idag IGEN har stridit med min mamma i timmar i telefon, huset jag bor i ägs hälften var av mej och min mamma, och hon vill att jag antingen skall betala ut henne eller så ska de delas eller säljas nu genast. hon textyar mej alltid då hon är full, och då många gånger per kväll, ibland upptill 10-20 meddelanden, idag ca 10, ibland svarar jag inte ens, detta har pågått sedan 2008 då min mommo dog...
ett till plock ur den andra bloggen
the story of my life part 2
18 MAJ 2010,
"nåväl nu har jag då 3 allldeles härliga barn... jag e s.k vuxen... jag har ett jobb, ett hem och en man... men... ettpar år tillbaka dog min mommo (min mamma egentligen, enligt mitt tycke) hon var sjuk länge, enda sen lite före första dottern föddes. hon hadde dåligt hjärta, astma och kronisk lung sjukdom copd heter det väl... jag földe med hennes sjukdom , i början fick hon "bara" astma attacker...
men med tiden fick hon svårt att vara, sommaren med värme gjorde livet svårt för henne, hon rökte som en borst bindare dessutom så det gjorde ju inte saken enklare precis. de sista åren fick hon allt offtare sjukdoms attacker och varje gång hon fick lite heller flunssa bläv hon intagen på sjukhus.
så engång då jag anade ugglor i mossen, kände på mej av någon orsak att allt inte var som de skulle med henne, åkte jag dit, jag måste ha kommit i sista stunden, där satt hon ihop sjunken i sin stol, totalt medvetslös och med bara sk snarkande ljud, hon hadde fått hjärtattack och astmaattac samtidigt... ambulanserna och mediheli kom och hon spenderade en lång tid på jorv i luftmaskiner...
hon bläv bättre, men aldrig sej själv mera. jag spenderade er å mer tid hos henne, hon hadde ju blivit rullstols bunden och beroende av tillägs syre, men ändå ville hon vara hemma hon bläv svagare och fick ett till kombinerat hjärtinfarkt/astmattak och nu bar det i väg till sjukhuset igen... först var hon länge på jorv, hon bläv sk lite bättre och fick komma hem till hälsocentralen, hon pumppades full av mediciner, låg i sängen och var helt råddig, det var en extremt tung tid... det var svårt att kommunicera med henne eftersom hon ofta var starkt påverkad av mediciner. men i bland var hon "helt klar", i bland skrev vi åt varann i ett häfte, hon vissste att slutet var nära, jag vägrade tro det, hon var ju så viktig för mej, hur skulle jag klara mej utan henne?
så en natt hadde hon bestämmt sig att gå till wc, hon hadde väl glömt att hon inte mera kunde gå, (dagen innan hadde jag varit och hälst på henne) hon föll från sängen och fick en spricka i höftbenet... hon pumpppades ännu fullare av mediciner och flyttades till jorv för operation, den kvällen satt jag länge och talade till henne, de enda hon sa var ajajajaj... jag lovade att komma tillbaka följande dag direkt efter operationen klo 11...
de ringde på morgonen o sa att operationen hadde lyckats väl det var nogo trubbel hemma och jag startade lite sen... då jag körde på bron vid jorv, ringde de och sa att hon hadde dött... dödstiden på pappret är 11.00 (tiden då jag hadde lovat vara där) jag körde till jorv, och gick in för at säja ett sista farväl... hon var ännu varm men så stilla och blå... jag höll hennes hand en stund och insåg till slut att hon var borta... förevigt....
jag hadde tappat min trygga hamn, min stöttepelare, den ända som alltid stått på min sida såväl i gott som ont, den ända jag alltid kunnat lita på ... sorjen var enorm, otröstbar... jag var sjukledig ett par veckor... jag var totalt borttappad jag hadde ju så länge spenderat varje dag i hennes sällskap...
det bläv begravning, min mamma och moster hadde mitt i allt efter att inte ha haft nogot att göra med henne på många år kommit underfunn med att det var deras mamma och att jag inte skulle ha nogot mera att göra med den saken, så jag var inte med och ordnade begravning, som både hon och jag skulle ha villat.
begravningen hölls i all tysthetmed nästan inga gäster, anonsen sttes i efterhan i den lokala tidningen... allt var så hysshyss, då hon begravdes hadde min moster talat med prästen både minnestexten och psalmerna var så fel på nogotsätt, de väntade inte på mej när kistan sänktes, min mamma komm inte ens på begravningen, hon jobbade då på armen och kunde inte komma från jobbet, bullshit. jag tvingdes läsa minnesverserna på minnestunden, det var hemst.
jag kände igen min gammla vänn depressionen... nå livet fortsatte, det bläv en massa stridigheter med arvskifte... min mommo hadde av nån okänd orsak testamenterat allt till mej ( tror hon gjorde ett sista försök i att skydda min framtid)
men det bläv inte så, min mamma och moster hadde redan tidigare fått varsitt hus och en massa cash. men då min mofa dog hadde min mommo lovat huset till mamma och skrivit under ett papper där hon gav egande rätten till min mamma. jag hadde en bra advokat och tillslut skrävs halva huset och marken på mitt namn...
då hadde de redan tömt huset opå allt alla saker både deras och sont som var menat till mej... nå de e ju bara materiellt men ändå. de tog tillockmed alla fotoalbum fast de igentligen enligt deras ehgna ord inte kunde tåla kärringen. allt bara för att de var bittra och inte ville lämmna minsta lilla goda minne till mej. de började svartmåla henne...
min mamma dricker fortfarande massor och är bitter, min mosster e bara bitter och vi har nu avslutat vår relation helt och hållet... ok för min del... kvar sitter jag med den otroliga saknaden, endel goda minnen och ett half hus med vattenskada och en enorm vägavgift"
jep, nu bor jag alltså i dethär huset som var mitt barndomshem och det är det min morsa vill att jag skall köpa ut henne ur. jag måste seja att det är psykiskt väldigt tungt att ha en förälder som super hela jävla tiden och skyller alla sina sorger och bekymmer på en.
ännu ett av de inläggen jag vill dela för att det känns så idag, imo blir det kanske en bättre dag igen:
18 MAJ 2010, the story of my life part 3
"saker jag minns från barn/ungdomen då jag var liten drack min mamma mycket, min mofa gjorde det också för den delen. jag spenderade mycket tid hos min mommo jag lärde mej att vara hjälpsam och omtänksam, men att visa känslor, nej det gjorde vi inte... i bland stred min mommo o mofa massor, men om den saken talades inte, de ville skert skydda mej och byggde upp ett ljusrött moln...
jag hjälpte till med växthus ochh rabarber och förkänade en del fickpängar. i bland fick jag följa med till torget och i bland och fiska/ jaga med min mofa :)
mina småsyskns farföräldrar var också ljuvliga men dit fick jag oftast inte följa med eftersom de ju inte var min famo o fafa enligt min mama...
min pappa träffade jag ganska sällan, i borjan fick jag inte och senare lovade han nog, men kom oftast inte... i nogo skede spederade jag nog tid där mera regelbundet. men i hanstycke var jag inte heller riktigt tillräckligt bra som jag var... så tillslut ville jag inte vara där heller
i lågstadiet började jag i scouterna, därifrån minns jag mycket roligt, vi lärde oss en massa nyttigheter, var på läger med lägerbål och hajker och lärde oss att vara hjälpsamma och omtänksamma, där var alla lika värda och varje individ lika viktig:) jag hölls med länge tills jag i högstadiet brännde alla gammla broar...
i högstadiet hadde ag nog vänner men bläv nog mobbad och retad också. jag hadde inte snygga kläder och var inte nogo vidare populär heller, självförtroende var stött och jag hadde ju redan tidigare lärt mej att jag inte var tillrckligt bra. jag fick ibland vara med i ett bänd,men kunde nog inte egentligen varken sjunga eller spela fast viljan var stark...
men en av mina vänner därifrån har hållits vid min sida sedan dess :) vilket jag är väldigt tacksam för, specielltför att min bestis som varit med om så mycket själv, men ändå har hon alltid tid för mej. jag avundades de andras mammar och pappor de var så annarlunda , de brydde sej om sina barn sont hadde jag ju inte varit med om själv.."
Nu skall jag försöka sova och hoppas på att jag inte har för många nya meddelanden på min telefon då jag vaknar.iallfall vet jag hur jag inte vill vara mot mina barn och hur jag inte vill att de skall växa upp.
Bloggens inlägg (Atom)